Om du söker på MDMA-terapi får du se studier om MDMA för behandling av PTSD. Om du söker på psilocybin kommer du att se depressionsstudierna. Men kan det fungera för andra störningar också? Här är en genomgång av teorin bakom funktionerna och alla små studier du inte läser om.
Vad begränsar forskningen?
I USA klassificeras droger i olika nivåer. Schema 1 är den översta nivån där ämnen "som har en hög potential för beroende och ingen accepterad medicinsk användning" placeras. Dessa klassificeringar gjordes i ett slags panik kring hippietiden och ingen kan längre försvara dessa motiveringar. Cannabis, MDMA, psilocybin tillhör alla denna grupp. Detta blir särskilt komiskt när cannabis är schema 1 på federal nivå, men kan erhållas som ett receptbelagt läkemedel i över 35 delstater. Det som försvårar forskningen kring dessa ämnen är att det är svårt att få ekonomiskt stöd, förutom att det är mycket pappersarbete och byråkrati som måste gås igenom för att få tillstånd att starta. Om du vill forska om cannabis måste du förvara ämnet inlåst i ett kassaskåp fäst på golvet med två separata dörrar. Dessutom har det funnits rädsla för att forskningen skulle stoppas om oönskade situationer skulle uppstå. Något som är ganska vanligt när man gör studier på psykiskt sjuka. Detta är anledningarna till att forskningen har fokuserats strategiskt på sjukdomar som det blir lättare att få godkännande för. Nu när de första studierna kommit så långt är det lättare att få godkännande för nya faser och andra studier.
De grundläggande funktionerna
Generellt sett har psilocybin och MDMA olika grundläggande funktioner som mediciner och fungerar därför bättre för olika sjukdomar. Psilocybin skapar mer öppenhet och stimulerar neuroplasticitet (förmågan att tänka i nya banor), vilket hjälper dem som kämpar med stela tankemönster. De som har svårt att se saker annorlunda känner sig fast, hopplösa, oförmögna att bryta sig ur mönster eller vanor. Depression är ett bra exempel på detta, men tvångssyndrom, ångest, missbruk och medelålderskris faller också inom detta spektrum.
MDMA stimulerer opptak av oksytocin, «kjærlighetshormonet», som gjør at man kan prosessere traumer mer effektivt og se verden, seg selv og sine forhold med medfølelse. Min forståelse basert pådet jeg har lærter at traumer (store eller små) ligger til grunn for alle psykiske lidelser. Barn er ekstremt sensitive og tilpasningsdyktige, og lidelsen var sinnets måte å tilpasse seg situasjonen på. Man kan se indikasjonene på dette ved at erfarne forskere ser på MDMA for mye annet enn bare PTSD. Merk at dette er små studier i tidlige faser, så kan ikke regnes som bevis på at det fungerer, men det gir en indikasjon på hva ekspertene tror det vil fungere for. Jeg har ikke linket til alle studiene her, men du kan se listen for alle kliniske forsøk medMDMA herogpsilocybin her.
MDMA-studierna
- PTSD
- Anorexi och bulimi
- Alkoholism
- Parterapi där den ena har PTSD, men båda får behandling
- Ångest relaterad till dödlig sjukdom
- Autism och social ångest
- För friska människor, utan psykisk ohälsa